Mer om Guus Kuijer

Filosofiskt djupsinne som fjäderlätt poesi

 

 

Guus Kuijer, född 1942, växte upp i ett strängt religiöst hem i Amsterdam. Han tyckte inte om att gå i skolan, men valde ändå att utbilda sig till grundskollärare. Han arbetade som lärare i sex år fram till 1973, då han gav ut sin första roman och blev författare på heltid. Två år senare debuterade han som barnboksförfattare med Met de poppen gooien(1975, Kast med liten docka). Sammanlagt har Kuijer publicerat ett trettiotal barn- och ungdomsböcker, de flesta för läsare i lägre tonåren. Flera av böckerna har filmatiserats eller dramatiserats.

Guus Kuijer framträdde tidigt som samhällsdebattör. I början av 1980-talet gav han ut en essäsamling om synen på barnet, Het geminachte kind(1980, Det ringaktade barnet). Under de senaste åren har han i flera skrifter behandlat frågor som rör intolerans och fanatism – brännande och aktuella ämnen i dagens Nederländerna.

Kuijers samlade författarskap karakteriseras av respekt för barnet som individ. Han samtalar med barnet med samma allvar och öppenhet som med en vuxen och väjer inte för svåra ämnen. Böckernas genomgående budskap är tolerans, förståelse och vidsynthet.

Hans engagemang omfattar såväl sociala frågor som religiösa. Guus Kuijer tar starkt avstånd från religiös dogmatism men är öppen för privata gränsöverskridande och existentiella upplevelser. Karaktärerna som han skapar går ibland in i fantasivärldar som är av samma dignitet som verkligheten. Kuijer förenar öppenhet och intellektuell skärpa med en stor förståelse för fantasins betydelse.  

I debutboken, Met de poppen gooien, skymtar åtskilligt av det som senare kommer att känneteckna Kuijers författarskap; en stark och frispråkig kvinnlig huvudperson och en skarp blick för sociala frågor. Boken blev den första i en serie av fem om den nioåriga flickan Madelief, utgivna mellan 1975 och 1979. Särskild uppmärksamhet väckte den fjärde boken,Krassen in het tafelblad (1978, Repor i en bordskiva), där Madelief försöker ta reda på varför ingen tyckte om hennes döda mormor. Fram skymtar bilden av en kvinna som aldrig kunde foga sig i konventioner och den traditionella rollen som maka och mor.  Böckerna om Madelief blev mycket framgångsrika. 

Den därpå följande satiriska Hoe Mieke Mom haar maffe moeder vindt(1978, Mieke Mom hittar sin knäppa mamma) gav upphov till viss debatt. Mieke Mom är en barnbok av helt annat slag som provocerade många, inte bara på grund av sin absurda stil utan framför allt genom sin fräna kritik av vuxenvärldens sätt att förhålla sig till barn. 

Guus Kuijers stora genombrott kom med de fem böckerna om Polleke, utgivna mellan 1999 och 2001. I den första boken, Voor altijd samen, amen (1999, För alltid vi två – så det så), är det den elvaåriga huvudpersonen själv som för ordet. Samtidigt breddar Kuijer det sociala perspektivet till att omfatta det moderna samhällets utmaningar; etniska motsättningar, drogmissbruk och nya familjekonstellationer – allt detta och mer återfinns i Pollekes värld. Kuijer moraliserar aldrig utan låter Polleke betrakta världen med sin klara blick, och ger läsaren möjlighet att göra detsamma.

Serien om Polleke är, liksom många andra av Guus Kuijers böcker, riktade till läsare i skarven mellan barndom och tonår. I böckerna konfronteras huvudpersonerna med såväl aktuell samhällsproblematik som stora livsfrågor. I Kuijers böcker är barn individer, med egna åsikter och tankar som är värda att ta på allvar. 

Kuijers två senaste barnböcker, Het boek van alle dingen (2004, Boken om allting) och Florian Knol (2006), är av det mer fantasifulla slaget. Den första utspelas 1951 och handlar om den nioårige Thomas som är född samma år som Kuijer själv. Thomas har en strängt religiös pappa som misshandlar både sin son och sin fru. Boken genomsyras av avsky mot förtryck och religiös dogmatism men rymmer samtidigt både humor och värme.  Även i denna berättelse om maktfullkomlighet finns en ljus grundsyn. Thomas enda önskan är att bli lycklig när han blir stor, och han upptäcker att vägen till lycka är att sluta vara rädd. 

Het boek van alle dingen är, liksom böckerna om Polleke, starkt förankrad i sin samtid, men här sker också en förvandling av verkligheten som öppnar för surrealistiska bilder och visionära fantasier. Medan Thomas gränslöst förflyttar sig mellan verklighet och fantasi, har hans far helt förlorat såväl barnasinnet som insikten om vad som är rätt och fel. Het boek van alle dingen handlar om vad som händer när man tappar bort sig själv och sina egna självständiga tankar. Dialogerna bär upp berättelsen, vilket är karakteristiskt för Kuijer, och bidrar i hög grad till de nyanserade och känsliga karaktärsskildringarna. 

Blandningen av verklighet och fantasi återkommer i Florian Knol. Florian är en filosofisk ung man i 10-årsåldern som upptäcker att det som är normalt för en person kan verka konstigt för någon annan. En sparv bosätter sig en dag i hans röda hår, men det visar sig snart att sparven egentligen bor i håret på en gammal kvinna, också hon rödhårig. Kvinnan är dement vilket Florian och hans skolkamrat Katja snart inser. Men hur ska de hjälpa henne? Och är det egentligen konstigare att kalla nycklar för gafflar än att dricka öl till frukost som Katjas pappa gör? Florian inser att vissa problem måste vuxna lösa själva, men att vänskap över generationsgränserna är både möjlig och fruktbar. 

För Guus Kuijer är det kompromisslösa barnperspektivet genomgående, samtidigt som han genom sina unga huvudpersoner ger en insiktsfull skildring av vuxenvärlden. Med medmänsklighet och värme gestaltar han det mångfacetterade med ett avskalat men nyanserat språk. 

Källa: alma.se