Mer om Sonya Hartnett

Kompromisslös ärlighet skapar medkänsla

 

 

Sonya Hartnett debuterade redan som femtonåring med Trouble All the Way (1984), en roman hon skrivit när hon var tretton. Hon blev mycket uppmärksammad. Den extremt blyga flickan som alltid känt sig udda blev – med hennes egna ord – till ett skränigt barn som framträdde i TV. 

I dag beklagar Hartnett sin tidiga debut. Hon tycker att hon har ägnat stora delar sitt liv åt att försöka skriva böcker som visar att hon är bättre än vad ryktet efter den första boken säger, att hon kan bli en riktig författare.

Att påstå att hon har lyckats är en underdrift. Hartnett är en av de författare som idag banar ny väg för tonårsromanen både vad gäller form och innehåll, samtidigt som hon ständigt tänjer på sitt eget författarskaps gränser. Ingen bok är den andra lik. Hon anpassar skickligt sitt vackra, precisa och bildrika språk och sin konstfulla berättarteknik till varje romans förutsättningar.

Böckernas ämnen och komplexitet närmar många av dem till och upplöser gränsen mot vuxenlitteraturen. Hartnett menar att hon har försökt ge sin unga publik material som kan vidga deras medvetanden. 

Sonya Hartnett skildrar gång på gång tillstånd av makt och beroende i små, tätt knutna grupper; det kan vara en familj i Sleeping Dogs (1995) och Thursday’s Child (2000), en vänkrets i All My Dangerous Friends(1998) eller ett tvillingpar i Princes (1997).

I sitt författarskap ger hon prov på stor insiktsfullhet när det gäller det motsägelsefulla i människan, som vår längtan efter trygghet och lockelsen i det farliga. Satchel i Stripes of the Sidestep Wolf (1999, sv 2004, Skuggan av den randiga vargen) stannar envist kvar hos sin fanatiskt religiösa pappa fastän han borde frigöra sig, Louie i All My Dangerous Friends lockas in i ett gäng med kriminella unga män, trots att de är våldsamma.

Det som hennes gestalter går igenom är många gånger svårt att uthärda – psykisk och fysisk misshandel, ond, bråd död. Hon väjer inte för det mörka, otäcka eller ondskefulla. Ingen läsare förblir oberörd av det Hartnett berättar. 

Allra svårast kan det vara att värja sig mot hennes förmåga att tränga djupt in i psyket på ungdomar med våra och traumatiska upplevelser bakom sig, som t ex i The Devil Latch (1996, sv 2006, Jag är Djävulen) och Surrender (2005). Hon bryter här ny mark och når längre än vad någon annan hittills gjort inom litteraturen för unga vuxna. Under ytan pulserar en vrede över hur barn och ungdomar behandlas. Om någon – i regel en vuxen – hade agerat på ett annat sätt skulle det ha gått annorlunda. Om exempelvis konstnären Bow Fox i Sleeping Dogs styrts av något annat än sina egna intressen när han upptäcker familjen Willows svåra hemligheter skulle en katastrof ha undvikits.

Hartnetts kompromisslösa ärlighet när det gäller att erkänna vilka svårigheter unga kan brottas med och hur hemska människor kan vara mot varandra skapar medkänsla och engagemang. Den som har eller har haft sådana känslor inför tillvaron kan hämta styrka i att se sina upplevelser bekräftade.

Det finns också motkrafter till allt det mörka. En är närheten till djuren och naturen, som Hartnett fångar med livfull detaljrikedom. Hon får det australiensiska landskapet att framträda för läsarens sinnen. Trots att hon inte sällan framställer det som förtorkat, ödsligt och fyllt av faror är det avgörande att människan blir en del av ett större sammanhang. Vår samhörighet och släktskap med djuren skapar en respekt för allt levande. 

Längst går hon i Forest (2001), som på ytplanet är en fabel där huvudpersonerna är katter – kanske de mest äkta och kattiga katter som litteraturen skådat. Ändå är boken paradoxalt nog, som så ofta när det gäller Hartnett, en allmängiltig skildring av unga människor, om liv och död, grupptryck och kampen för att överleva.

Andra positiva krafter är kärleken – tydligast i hennes lysande skildring av den udda och fattiga familjen Flutes kamp för att överleva under depressionens 30-tal i Thursday’s Child – och konsten, ett centralt tema iWilful Blue (1994), som skildrar en grupp unga målare. Skapandet som fristad och utväg återfinns på flera håll i hennes författarskap. Flickan Harper i Thursday’s Child skriver historier om djärva unga kvinnor när situationen är som svårast, den misshandlade pojken Jordan i Sleeping Dogs lever fullast i sitt tecknande.

Mörkret är alltså inte allenarådande i hennes diktade värld. Ett exempel på ljusare tongångar är hennes enda renodlade barnbok, The Silver Donkey(2004), som handlar om hur tre syskon möter och hjälper en desertör från första världskrigets skyttegravar. Hartnett skriver här träffsäkert om barn i olika åldrar, samtidigt som hon lyckas skildra krig på barns nivå utan att det blir vare sig skrämmande eller tillrättalagt. Ett annat exempel är hennes senaste roman, The Ghost’s Child (2007) – en sagobetonad och poetisk berättelse som på ett symboliskt plan förmedlar djupa sanningar om kärlekens och livets villkor.

Liksom Astrid Lindgrens verk genomsyras Hartnetts böcker av en inlevelse i barn och unga som lever under svåra förhållanden. Hennes originella, provocerande och oförutsägbara författarskap för in den tematiken i en ny tid.

Sonya Hartnett har översatts till flera språk, bl a danska, tyska, svenska, italienska och kinesiska. 

Hon har fått en rad priser, bl a Guardian Children’s Literature Prize i
Storbritannien 2002 för Thursday’s Child och Children’s Book Council Book of the Year Award for Younger Readers 2005 för barnboken The Silver Donkey.

Källa: alma.se