Mer om Katherine Paterson

Ett milt stråk av humor och förtröstan

 

 

Att författare hämtar stoff från sina egna liv är självklart och gäller i hög grad Katherine Paterson, som i artiklar och intervjuer förklarat att hennes
huvudpersoner, också då de är pojkar som i genombrottsboken Bridge to
Terabithia
 (1977, sv. 1980, Bron till Terabitia) i grunden är projektioner av
hennes egen person.

Som barn, född i en missionärsfamilj i Kina på trettiotalet, kände hon sig udda, ”a weird child”, en naturlig följd av det rotlösa liv som kännetecknar hennes uppväxt. Många uppbrott skapade en känsla av att vara annorlunda och ”fel” - något som utmärker nästan samtliga gestalter i hennes diktning. I sitt val av särpräglade huvudpersoner liksom i intresset för det psykologiska spelet mellan familjemedlemmar ansluter hon sig till den angloamerikanska flickbokstraditionen från Frances Hodgson Burnett, Louisa M. Alcott och L. M. Montgomery, men ger den modern form.

Paterson utbildade sig först till missionär. Efter fyra år i Japan återvände hon till USA och inledde på 1960-talet sin författarbana med religiösa läroböcker. Med The Sign of the Chrysanthemum (1973, sv. 1981, Den namnlöse pojken – samurajens son), gjorde hon sin skönlitterära debut med en första ungdomsroman. Hon har därefter skrivit både bilderböcker och småbarnsböcker, ofta med saga och myt som varp i väven, men det är ungdomsböckerna som gjort henne berömd och mångfaldigt prisbelönad världen över.

Hälften av hennes ungdomsromaner är historiska och utspelar sig dels i Japan och Kina, dels i 1800-talets USA. Den andra hälften skildrar dagens amerikanska samhälle med trasiga familjer och utsatta barn – teman hon också behandlar i de historiska romanerna.

Katherine Paterson väjer inte för svåra ämnen. Döden är ofta ett viktigt motiv – genom hela berättelsen Bridge to Terabithia anar man tioåriga Leslies död och i Flip-Flop Girl (1994) är det Vinnies fars död i cancer som sätter igång det ofta grymma händelseförloppet. Faderns död som soldat i Vietnam är utgångspunkten för Park’s Quest (1988, sv. 1990, På spaning efter en hjälte), i vilken Park som en nutida Parsifal drar ut för att söka de omständigheter kring faderns öde som modern ljugit om.

Otillräckliga föräldrar, svekfulla mödrar och frånvarande fäder, tillsammans med okänsliga socialarbetare, mobbande kamrater, bisarra äldre släktingar och en oförlöst längtan efter den goda familjen kännetecknar livet för huvudpersonerna i de världar Paterson har skapat. Ofta kämpar dessa ”maskrosbarn” också med ansvaret för småsyskon. Men som den goda berättare hon är vet Paterson om vikten att visa på en möjlig ljusning. Som estetiskt medveten författare undviker hon den typ av förenklade lösningar som lyckliga slut lätt kan bli. Hennes huvudpersoner utvinner styrka och livsmod genom att i stället axla sitt ansvar. Man tror på deras framtid och känner sig som läsare trots allt litet bättre till mods, när man lägger ifrån sig boken.

Den övergivna huvudpersonen i The Great Gilly Hopkins (1978, sv. 1989, Gilly Hopkins hittar hem) finner med tiden den kärlek hon alltid saknat men inte där hon söker den. Och i Flip-Flop girl är det den originellt klädda och egendomliga men osjälviska titelfiguren som blir huvudpersonen Vinnies räddning, när allt omkring henne sviktar och hotar falla ihop. Mönstret återkommer i boken Same stuff as stars (2002), i vilken den enstörige och utstötte grannen, stjärnskådaren, blir den som skapar ljus och mening i flickan Angels utsatta tillvaro. Och just likt ett stjärnljus lyser ett milt stråk av humor och förtröstan över Angel och hennes medsystrar, som alltför tidigt i livet har tvingats bli vad vi idag kallar ”vuxenbarn”.

Katherine Paterson har också sagt att hon egentligen skriver samma bok om och om igen. I så måtto är det sant som att vi i flera berättelser återfinner hennes centralgestalter och deras stödpersoner eller ”räddande vittnen” – men variationen i ämnesvalet är stort. Hennes första stora roman, Bridge to Terabithia återger en stark kärlekshistoria mellan två tioåriga barn och det sorgearbete som pojken måste ta sig igenom för att orka gå vidare. Rivaliteten mellan tvillingsystrar är det bärande temat i hennes andra stora verk, Jacob have I loved (1980, sv. 1982, Se bergen).

Miljöer och tider skiftar. I Terabithia är det sjuttiotal och lantlig jordbruksbygd, i Jacob fiskarmiljö på en ö i Chesapeake Bay under andra världskriget. Lyddie (1991, sv. 1993, Lyddie) utspelar sig kring 1840 och skildrar i sann dickensk anda den glädjefattiga tillvaron för utslitna fabriksarbeterskor. Katherine Patersons ofta spännande romaner tar oss till vitt skilda tider och civilisationer. Gemensamt för de flesta är emellertid den starka fokuseringen på dramats huvudperson – alltid med synvinkeln fast förankrad hos den unga människa med vars sinnen vi upplever världen. I många av romanerna skapar författaren en intressant ambivalens genom sin speciella berättarteknik – texten påstår en sak medan läsaren inser att det finns ett implicit motsatt budskap.

Paterson är inte minst förankrad i en poetisk tradition. Hennes prosa, klar och enkel men ändå rik på bilder, citat och allusioner, är rytmisk och välljudande och kräver mycket av en översättare. Astrid Lindgren citerade en gång Schopenhauers recept för hur man skall skriva: man använder vanliga ord och säger ovanliga ting. Det gör Paterson i sin stora föregångares efterföljd.

Källa: alma.se