Mer om Ryôji Arai

"Jag tycker om böcker. Särskilt böcker som det inte står något i."

 

 

Ryôji Arai är en japansk bilderbokskonstnär, född i Yamagata 1956 och bosatt i Tokyo. Han är konstutbildad vid Nipponuniversitetet, och har en stor och varierad bilderboksproduktion bakom sig – pekböcker, nonsensbilderböcker, folksagobilderböcker och poetiska bilderböcker – såväl tillsammans med andra författare som med egna texter. Han har även arbetat med reklam, tidskriftsillustration och scenkonst. 

Ryôji Arai har belönats med en rad priser i hemlandet och utomlands för sina bilderböcker: debutantpriset Fourth Choice i Japan 1986, stora illustratörspriset för nya konstnärer 1990, förlaget Shogakkans barnbokspris 1997 för Uso tsuki no tsuki (”Lögnernas månad”), Special Award vid bokmässan i Bologna 1999 för Nazo nazo no tabi (”En resa med gåtor”) tillsammans med Chihiro Ishizu och bilderboksklassen i bokförlaget Kodanshas 31:a årliga pris för Mori no ehon (”Skogens bilderbok”, 1999) tillsammans med poeten Hiroshi Osada.

I Ryôji Arais bildvärldar är ingenting omöjligt. Här samsas det urbana livets alla hetsiga uttryck med skogens vila och havets lugn. Han målar dofter och känslor, dans och musik, rörelse och tystnad. Hans tekniker är framför allt gouache och akvarell. Många av hans figurer är stadda på vandring genom olika landskap med sina märkliga namn, som i den kraftigt stiliserade Yukkkuri to Jojoni, 1991 (Lugn och Litet-i-taget”), där pojken Lugn med sitt dragspel och sin sång vandrar ut ur sitt gröna (landet) och flickan Litet-i taget dansar ut ur sitt blå (staden). De möts i rött i både land och stad, vandrar en stund tillsammans, dansar, spelar, sjunger och skiljs igen utan att något särskilt egentligen har hänt. Jo, Lugn tycker sig ha blivit litet bättre på att sjunga och Litet-i-taget tycker att att hon börjar bli ganska bra på att dansa. 

Också den lilla handlingen är värd att berättas, också den lilla rörelsen är värd att skildras, tycks Arai mena i bok efter bok. 

I en av hans mest originella bilderböcker, Hajimari, hajimari, 1994 (”Det börjar nu, det börjar nu!”), är huvudpersonen en teater, som kommer flygande ur mörkret och ger föreställningar, där ”Jag” uppträder i en rad olika tablåer mellan ridåfallen. I en central scen visar sig Jag vara konstnär:

"Så sade Det börjar nu, det börjar nu: ”Det börjar nu, det börjar nu”. Och så halade han upp ridån. Jag ritade en bild på väggen tillsammans med mig själv som femåring." 

På bilden ser vi en vuxen konstnär och en liten, båda vänsterhänta och i varsin vit sombrero, måla ett gemensamt, myllrande Arai-universum: den vuxne konstnärens diagonalställda bilar, tåg och hus och folkloristiskt klädda musiker med fantastiska hattar samsas självklart med femåringens barnuppfattade dinosaurier och stålmän, bulliga katter och stora sniglar.

Det är färgrikt och temperamentsfullt, överdådigt och sparsmakat. Ingenting är riktigt utsagt. Vi som är denna teaters publik får själva tolka vad vi ser, från teaterns bästa åskådarplats, innan ridån går ner en sista gång och gryningen anas: "'Nu är det slut, nu är det slut!' sa Det börjar nu, det börjar nu och försvann i fjärran."

Arai har blivit en mycket uppskattad bilderbokskonstnär i Japan, känd för att vilja stimulera barns eget tänkande och erbjuda frihet, poesi och fantasi i det litet stramt organiserade japanska samhället. Han visar stor respekt för barn och barns sätt att tänka och vara och har i allt han gör ett tydligt barnperspektiv. Inte minst tycks han ha ambitionen att visa på tillvarons sköna oordning och hur vi – också – kan förhålla oss till tiden med titlar som på svenska kunde heta ”Ta det lugnt”, ”Lugn och leende”… 

Eller som i Basu ni notte, 1992 (”I väntan på bussen”), en berättelse om tid och tålamod om pojken som vill göra en lång resa. Han sätter sig i busskuren med sin packning och sin lilla radio. Tiden går och diverse märkliga ekipage passerar. Men ingen buss. Bilden börjar långsamt luta åt höger och ger en känsla av svindel, av tidens gång, medan pojken sitter ohjälpligt fast. En brokig skara människor passerar men fortfarande ingen buss. Natten faller. Pojken sover på den lilla bänken under en oändlig natthimmel. Så blir det morgon med sprakande soluppgång. Äntligen långt in på dagen kommer bussen. En kolossal skapelse som bromsar in i ett moln av rök och damm. Bussen är fullsatt och försvinner i en dammvirvel. Pojken står kvar en stund, tar så sin packning och travar i stället iväg mot horisonten till fots.

Su-su to neru-neru, 1996 (”Snusa och Natti”) handlar det om två barn som inte kan sova och som hittar på berättelser för varandra tills de blir trötta. Och vilka berättelser! Vi färdas tillsammans med barnen genom drömlika landskap med alla de surrealistiska inslag som våra drömmar kan ha. Fantasi och färgbehandling är suverän och för tankarna till Matisse och Picasso.

Även den prisbelönta Mori no ehon, 1999 (”Skogens bilderbok”), byggd på en prosadikt av poeten Hiroshi Osada, är en finstämt poetisk berättelse. Den börjar i en skog skildrad i mjukt gröna färger. Som följeslagare genom skogen får vi en liten fjäril och en röst, vars bärare är osynlig. ”Vad är det du längtar efter?”, frågar den. Den för oss långsamt mot den glimmande sjön, det doftande blomsterhavet, de nybakta bullarna… ”Vad längtar du efter?”, frågar man rösten. Den svarar: ”Jag vill hålla den jag älskar i hand, jag vill se min älskade i ögonen.” 

Illustrationen är här i sig ett mästerstycke av enkelhet och uttrycksfullhet. De älskande är två små hus på litet avstånd från varandra, målade i doftande akvarell. Det ena huset har en liten kokett rosett på taket. Den smala väg som i en mjuk båge förbinder dem har på mitten två händer som möts… En oväntad och märklig metafor för kärleken!

Så förs vi tillbaka till skogens tystnad, där tiden flyger långsamt. Morgon. Afton. Natt. Sommar. Höst. Vår. Hundra år passerar och rösten viskar:”Vad längtar du efter? Vad är din skattgömma?”

I en värld som snurrar allt fortare vill boken göra oss medvetna om de under som finns bara vi inväntar dem. Ryôji Arais bilderbokskonst är djupt originell och han vågar gå mycket nära barnet i sina texter och bilder, han visar att han fortfarande har en levande kontakt med femåringen inom sig. Liksom att femåringar världen över har mycket gemensamt. På hans hemsida finns just nu en charmfullt barnlogisk liten nätbilderbok, där man tycker sig kunna avlyssna hur barn i fyra-femårsåldern pratar fram sin lek i nästan omärkligt samspel, och man inser att barndomen trots alla avstånd och kulturella förtecken i mycket är universell:

God dag, god dag, det här är min lilla tycka-om-hörna.
- Jag tycker om böcker. Särskilt böcker som det inte står något i. 
Vad är det för böcker, frågar jag. Och så blir du lite irriterad. 
- Böcker, säger du bara.
Jaha, det måste vara intressant, säger jag.
- Jorå, säger du, Ingenting märkvärdigt.
Vad kan du se i dom? 
- Idag såg jag en vit tunnel.
Och sedan? 
- Bara det.
Skall vi leka? 
- Men det är ju det jag gör…Ha!
Jag gillar när du tar ett djupt andetag.
Vi ses.

Källa: alma.se